Vet inte längre vem jag är.
Vart ska jag ta vägen ?
Jag är trött på att må såhär,
vill bara få ut mina känslor så något nytt kan få födas!

Det är aldrig nån som kommer förstå mig..
Vem försökte jag lura , jag kommer inte bli lycklig igen
Allt har gått i bitar.
Mitt hjärta tappar färg.
Från röd som kärleksfärgen till svart, dödens färg.
Allt svartnar för ögonen på mig snart och jag slutar andas!

Mkt ord lite verksta tycker säkert många och visst det kanske är det
men det är ngt som tynger mig och som ingen kan få mig ur..
Inte ens han. Han som är min prins och jag älskar!

Dom vuxna säger att såren läker med åren
ja ni vet, dom har ju gjort det förut.
Fast jag tror itne det är sant, eller jag vet att det ej är så
Väntat många år på att såren i mitt hjärta ska läka, men dom blir bara
större och större för var dag som går.

Hur ska jag orka ?
Hur ska jag stå ut ?
Hur ska jag klara detta ?
Hur kommer det sluta ?
När kommer jag få börja om på nytt ?
När kommer jag få le med kropp och stälj ?
När kommer allt vackra tillbaka ?

De är frågor jag ställer mig dag ut och dag in men aldrig kommer få svar på.

Många av mina vänner säger " va stark, va stark sofie. jag vet att du klarar det hära"
men det är ju lättare sagt än gjort.
Pallar inte va stark.
Pallar inte kämpa.
Kämpa för ngt som jag aldrig kommer få.

Ingenting kommer bli som förr !

Jag vet ju. Jaa jag vet att ensam är INTE stark.. Men för stunden..
För stunden känner jag mig ensam och stark..
Stark till att kunna göra vad som helst för att få mig ur denna sittuation.
Det känns som att mitt liv ska rasa. Rasa ner till en avgrund !
Man kan säga att mitt liv är en stege.
En stege som jag aldrig kommer orka klättra upp till högsta pinnen på..
Så fort jag kommer till mittersta då är det alltid nånting som trycker mig ner,
ner till botten igen så jag nästan faller av ..

Tänker inte va stark längre.
Tänker inte kriga
Tänker inte hoppas
Tänker inte be
För det under jag vill ha, ja det kommer aldrig ske !