Att sitta och gråta i timtal över vad man haft för helvete en gång i tiden och som även idag sitter kvar det är inte den scenen i livet som jag direkt ser upp till. Men mina vänner brukar säga "ge aldrig upp, fortsätt kämpa för det är du värd" då brukar jag inse att jag faktiskt är värd mera än vad jag får men jag har själv svårt att inse det några timmar senare och tiden efter det, orden som dom säger håller ungefär i 1-2 timmar sen brakar sorgen ut igen och tårarna faller eller ensamheten inom mig kommer krypande. Den känslan, känslan att känna sig ensam emot alla den känslan är verkligen en hemsk känsla för nån som mig och säker för många andra där ute som inte har det så perfekt.. Jag saknar verkligen min bebisdom då jag va liten och gick på dagis då man inte hade så stora problem , då kärlek va puss på kinden och äkta vänskap va hålla handen, när man satt och lekte på gården och gungade gungbräda med vänner.. Allt det saknar jag ! Sen vart jag tonåring och allting som va lätt vart så mycket svårare och allting rasade för mig , det va bråk hemme det va massa bråk med kompisar och jag hamnade efter i skolan, jag som låg så bra till förut i skolan ligger typ sist i klassen nu liksom. Trött på det hära och ingen psykolog kan hjälpa mig tror jag för jag litar inte ens på dom längre inte heller skolkuratorn, trött på allt ! Jag fyller snart 16 och jag önskar mig bara ett bättre och mera troget liv än vad jag har..

Förlåt för denna text men kände att jag behövde skriva av mig lite granna och det är så jag känner
jag känner mig hopplös, värdelös, ensam, övergiven, oälskad m.m och då ska jag inte behöva känna
som den 15 åringen jag är. Det är i alla fall min åsikt , att jag inte ska känna så och vara så ung..